Alicia är 45 år och bor i Bålsta. Hon är född i Uruguay, i huvudstaden Montevideo. Föräldrarna var av vanlig arbetarklass. Hennes pappa jobbade inom metallindustrin, men blev senare ledare på heltid inom metallfackförbundet (motsvarande LO), där blev han utbildad inom ekonomi, historia, filosofi och sociologi. Han var försvunnen i fyra år, han höll sig gömd och jobbade med en underjordisk motståndsrörelse. Sen blev han fängslad och torterad. Alicias mamma var också arbetare på ett pappersbruk, även hon politisk aktiv i vänsterpartiet, där också hon på sin fritid läste olika kurser som anordnades av andra kamrater, som tillhörde den de intellektuella och överklassen, men som hade en stor humanism och empati och ville förändra samhället så att det skulle bli jämlikt. Idag sitter dessa människor underbart nog på president- och ministerposter i Uruguay.

När Alicia var sexton år flydde hon och familjen ur landet. De hamnade först i Rio de Janeiro i grannlandet Brasilien, men då FN inte kunde ge dem beskydd där, fick de välja ett europeiskt land som var beredda att ta emot dem. Så kom familjen Gonzales till Sverige 1982 och fick till en början bo på flyktingförläggning i Oxelösund några månader.

Men Alicia åkte snart tillbaka till Uruguay för att fortsätta kämpa mot diktaturen. Hon kunde inte njuta av tryggheten i Sverige medan andra satt som politiska fångar i hemlandet. Fem år senare återvände hon till Sverige. Trots att det blivit demokrati i Uruguay var hon svartlistad som politiskt och fackligt aktiv, vilket bland annat gjorde det svårt att få jobb. Hon var sjuk och hade nu en liten bebis. Alicia undrade nu hur det var att leva normalt.

Alicia började jobba i äldreomsorgen, vilket hon stormtrivdes med. En föreståndare på hennes arbetsplats stöttade Alicia på alla sätt. Hon uppmuntrades att samtidigt plugga på Komvux och till undersköterska. Hon fick också två barn till under den här tiden. Dessutom prövade hon parallellt på att jobba på akutmottagning, neurologavdelning och inom hemtjänsten. Alicia fick många kontakter och lärde känna den svenska kulturen och språket genom möten med och berättelser av patienter, anhöriga och arbetskamrater. Men hos Alicia växte en frustration när hon såg hur anonyma långtidssjuka och äldre blev inom vården och omsorgen.

HUR HAMNADE DU HÄR?
Efter många år i äldreomsorgen började jag jobba på en daglig verksamhet för utvecklingsstörda. Jag har varit där i åtta år. Där jobbar man pedagogiskt med kroppen, färger, material, natur och musik. För några år sedan kom en grupp konstnärer ut till oss för att jobba med oss i ett skissprojekt. Med deras synsätt inledde de en inspirerande dialog om vår verksamhet. Sedan slutade projektet och det blev tomt, men jag ville fortsätta.

I ett nummer av tidningen Kommunalarbetaren fanns en artikel om en hantverkspedagog och hennes utbildning. Perfekt! Av en av konstnärerna från projektet blev jag rekommenderad att söka till Nyckelviksskolan. Men jag hade dåligt självförtroende och lite erfarenhet av eget konstnärligt skapande. Trots att den sista ansökningsdagen passerat, ringde jag och blev uppmuntrad av Magnus (på skolans kontor) att söka och visa det jag hade gjort. Jag blev lugn när jag kom på intervju.

VAD HAR DU GJORT IDAG?
Vi har haft kroki med modell i teckning och målning, något som är nyttigt och bra.

HAR HANTVERKSPEDAGOGLINJEN ÖVERRASKAT DIG?
Ja, över att jag har varit tvungen att gå så djupt in i mig själv, i min egen skapandeprocess. Jag är överraskad över hur mycket jag själv växt och utvecklats. Också över lärarnas medvetenhet. Jag har i 22 år jobbat för andra och har aldrig haft tid att ta uti med mig själv. Jag förstod inte hur lite jag bearbetat tidigare, sådant från barndomen och ungdomen.

VAD VILL GÖRA EFTER UTBILDNINGEN ?
Jag är tjänstledig och kommer tillbaka till jobbet på den dagliga verksamheten för att smälta allt jag har lärt mig under två år här på skolan. Det ska bli spännande hur jag kommer att jobba där med utbildningen i bagaget. Jag har fått tusen nya tankar och idéer genom den. Jag vill dela med mig till mina arbetskamrater som är förväntansfulla.

Dessutom håller vi på att bygga en 60 kvadratmeter stor ateljé åt mig hemma i Bålsta.

VAD ÄR DET SÄMSTA MED NYCKELVIKSSKOLAN?
Det är långt att pendla hit från Bålsta. Fyra timmar om dagen tar det tur och retur om allt flyter.

VAD ÄR DET BÄSTA MED NYCKELVIKSSKOLAN?
Det är den humanistiska grundsynen man har på skolan. Ett gott klimat! Jag är bekväm här, med människorna och miljön – allt! Det är en skapande miljö, alltid med utställningar i matsalen. Ja, man blir alltid överraskad när man öppnar en dörr. Jag är himla lycklig över att jag gör det här.